det är inte alltid så lätt att älska någon som har älskat någon förut. ibland, eller ganska ofta faktiskt, så önskar jag att vi båda var nybörjare på detta område. att jag var den han älskade först, och att han var den jag älskade först. att vi fick uppleva allt som har med kärlek att göra för första gången tillsammans, att båda var lika mycket nybörjare. men nu är det inte så, vi har båda haft förhållanden tidigare. jag vet inte hur mycket han tänker på det, men jag tänker på det ofta, hans tidigare flickvänner mm. det gör ont i mig. (jag vet, det kallas svartsjuka..) det gör också ont i mig när jag tänker "tänk om det nån gång tar slut". jag får en stor klump i magen och jag vet att jag inte får tänka så, jag vill inte tänka så heller. men jag är expert på det, att tänka.
att veta att någon har älskat honom, min pojkvän som jag älskar mer än allt annat , och att han har älskat någon annan innan mig ger mig nästintill panikkänslor. när vi gör saker, kan vara vad som helst, så undrar jag om han jämför mig med andra. och när en annan tjejs namn nämns så rinner svartsjuka genom kroppen och det gör ont i mig. men vi har aldrig pratat om det här.
är det bara jag som känner såhär? vad gör man åt det?

Vad prioriterar du om du måste välja, en kväll med dina vänner eller en kväll med din kärlek?

just nu skulle jag välja en kväll med mina vänner för det var allt för längesen vi sågs allihop. mina fyra tjejer som är de bästa i världen. en kväll där vi bara är.
oftast behöver jag inte välja mellan dem, våra kärlekar och vi tjejer är som gjorda för att vara tillsammans allihopa. vi har så himlans roligt, alltid, när vi är med varandra.

men en kväll med bara min älskade kan ofta också vara det bästa som finns. men vi har en liten svacka just nu. eller jag vet inte vad vi har, båda går runt och tänker på mycket, mesta jag tror jag. på allt och inget och det går ut över honom. och hans tankar går ut över mig. det är egentligen inga allvarliga saker. men det är väl såhär "i den här åldern", som man brukar säga. konstiga tankarna övertar hjärnan.

förlåt förlåt. det var alldeles för längesen jag skrev nu. vad vill ni höra om? skriv en fråga eller vad som helst, precis vad som helst.

jag behöver er hjälp, underbara ni.
puss på er!

varför känns det som att han är för bra för att vara sann? när ska smällen komma? det stora grälet? vi har varit tillsammans i mer än 8 månader och har inte bråkat en endaste gång. lite småtjuriga har vi väl varit men inte mer.
för att beskriva känslan med ett ord så säger jag: perfekt!
kan allt vara perfekt?

han: kan inte tänka mig hur det skulle vara utan dig. du är det bästa som hänt mig! :)

hur gör man för att inte gråta när man säger hejdå? jag vill inte visa för honom att jag är ledsen. snälla hjälp mig!

det är så jävla tomt utan honom..snälla kom hem nu!

våra världar är lite smått upp och ner just nu. det är så mycket med allt så vi knappt hinner andas. vi pratade om det igår, visste inte att han kände som han gjorde. jag får så sjukt ont i magen när han mår dåligt. men nu ska vi få spendera en ledig helg tillsammans, bara med varandra. jag längtar.

jag förstår inte hur vissa människor klarar av att bli lämnade, lämnade av någon de älskar mer än någonting annat. hur klarar man det? jag har tänkt på det massor, att han skulle lämna mig. vad gör man då? jag skulle dö..iallafall en väldigt stor del av mig skulle dö. jag skulle känna smärta i varenda kroppsdel. jag skulle bli påmind om honom varje steg jag tog, varje film jag såg, ja allt. Han är mitt ALLT. det får inte hända, det ska inte hända.
jag vet inte varför, och jag vill inte alls tänka på sånt här, men det bara kommer över mig ibland.

tack för att du tar emot mig när jag faller.

jag älskar honom



så jävla mycket!!

han har sagt att jag får flytta in hos honom precis när jag vill. jag vill men samtidigt inte, inte just nu. jag vet inte om jag är redo, och jag vet inte om jag vill bo där han bor. jag vill att vi ska flytta till en annan lägenhet, tillsammans. men jag vågar inte säga det för han verkar så säker på att vi ska bo hos honom först, innan vi skaffar nått annat.

känslan av att han är min, bara min, är ofattbar. jag förstår inte hur någon som han kan vilja vara min. bara MIN. man kan tro att man kan bli trött på att höra "jag älskar dig" tusen gånger om dagen, men jag tröttnar aldrig. låt mig får vara din livet ut.

jag tror jag älskar för mycket ibland.
han ska vara ifrån mig drygt en vecka och jag har sån jävla ångest, är det att älska för mycket?

jag vill så mycket med honom. skaffa barn, flytta ihop, köpa bil, handla mat och veta att det är till vårt hem. städa Vår lägenheten tillsammans. och jag hoppas, hoppas så fruktansvärt mycket att den drömmen en dag blir verklighet.

vi satt i busskuren tillsammans mitt i natten, regnet öste ner. vi väntade på skjuts som aldrig ville dyka upp. det var massor av folk på stan men i min värld kändes det bara som att det var han och jag.
han sa: jag skulle kunna sitta här hela natten, bara jag får sitta här med dig.
jag dog litegrann inombords.

Att en hjärna kan innehålla så många tankar är ofattbart..

visste ni

att jag vill - sitta på klipporna med dig igen och höra dom fina orden som var riktade direkt till mig från ditt hjärta
att jag har - mycket som snurrar i min hjärna just nu
att min senaste kyss - var av dig, lika bra som alltid
att jag lyssnar mycket på - låtar som betyder nått speciellt
att jag funderar på - vad som cirkulerar i hans hjärna
att jag pratar – alldeles för lite ibland
att jag inte gillar – att min hjärna tänker miljontals tankar varje dag

att min första riktiga kyss – från Honom var magisk

att jag avskyr när folk snackar - och alltid tror att dom har rätt
att kärlek är – det bästa och värsta som finns
att jag gillar – sena varma sommarnätter som spenderas med folk jag tycker om
att jag är förälskad i – hans lukt

att jag alltid kommer att vara – mig själv
att sist jag grät var – igår när jag hade druckit alldeles för mycket
att min mobiltelefon är – snart på lagning

att när jag vaknar på morgonen – ler jag inombords när han ligger bredvid mig
att innan jag går och lägger mig – tar jag av mig alla kläder, utom trosorna

att igår hade jag – en mestadels underbar kväll i goda vänners sällskap

att idag har jag - saknat, varit bakis och sovit halva dagen
att i kväll ska jag – krypa ner under täcket och somna till en film
att i morgon kommer jag – uträtta lite ärenden och senare träffa min underbaring
att jag just nu tänker på - vad han kallade mig imorse, det var fint

att jag hoppas – att jag slutar oroa mig över allt
att jag verkligen vill - att han ska vara min föralltid

why do you have to be so cute?

Han frågade om det var nått fel. Jag svarade nej, som alltid. Aldrig är det nått fel. Jag var bara trött. Jag önskade nästan att jag hade sagt ja, så han hade fått veta hur jag tänker och känner. Att det kan finnas så många tankar i en hjärna är helt sjukt. Jag tänker, tänker på allt jag inte ska tänka på, jämt. Vad bra livet vore om hjärnan hade en on och off knapp..

Förlåt. Jättemycket förlåt, men jag hinner inte blogga just nu. Jag jobbar, är resterande tiden med min älskling och nu ska jag iväg på peace and love. Jag ska inte lova för mycket men jag återkommer nog efter helgen. Puss på er så länge!

Jag älskar så mycket att det gör ont. Och just därför rinner det tårar nerför mina kinder, det blev för mycket på samma gång ikväll...

Jag känner mig så säker, just nu, på att jag vill dela resten av mitt liv med honom. Han kallar mig sin fru och jag kallar honom för min man. Vi, mest han, pratar om att vi ska gifta oss i framtiden. Kollade lite på Victoria och Daniels bröllop i lördags och började drömma lite om hur det skulle vara att gifta sig själv. Han pratar även om barn. Vi brukar skämta om olika namn som vi skulle kunna döpa dom till och en dag när vi pratade sa han att när vi väl får barn så skulle vi döpa dom till nått finare. Och vi ska ha två stycken, för det tycker han är lagom. Ibland låter han så säker, och ibland inte lika säker.
Men det jag vill mest av allt är att aldrig förlora honom, aldrig!

Förlåt för att jag har varit lite frånvarande, men jag har varit upptagen. Jag har haft världens bästa helg med världens bästa människor och en massa kärlek på det.
Vi stod där på dansgolvet, du och jag, och dansade tätt tätt intill varandra när orden "Jag älskar dig ----" kom ur min mun. Dom bara kom, för det var just så jag kände då, att fan va jag älskar honom! Och orden ur hans mun "Jag älskar dig också, väldigt väldigt mycket" träffade rätt i hjärtat. Just då, just där var jag utan att tveka världens lyckligaste.
Men nu nån dag senare ser jag att Hon skrivit till honom, nästan precis den stund vi sa dom där orden till varandra. Det var inget speciellt, bara en helt vanlig fråga. Men jag vill inte, jag vill inte att han ska ha kontakt med henne. Jag tror det kallas svartsjuka, men jag vill verkligen inte! Jag får så ont i magen..

För nästan exakt ett år sen tog jag studenten. Trots att det var minusgrader på morgonen och max 15 grader hela dagen så var det den lyckligaste och bästa dagen i mitt liv.
Jag hade då också haft en helt underbar vecka med min klass. Vi bland annat grillade, spelade brännboll, åt på restaurang och drack alldeles för mycket alkohol. Sån sammanhålning som vi hade den veckan hade vi inte haft någonsin på de tre åren vi gått i samma klass (lite synd).
Jag hade haft ångest för den här veckan länge, väldigt länge. Jag skulle aldrig mer få gå i samma klass som mina underbara vänner, jag skulle aldrig mer ha en skola i ryggen varje dag. Jag var lämnad, lämnad i vuxenvärlden.
Dagen efter den stora dagen vaknade jag upp med ångest igen, som alla hade pratat om, och tänkte "Va fan ska jag göra nu?!"
Men trots det så har jag aldrig någonsin varit så glad som när vi stod på flaket och sjöng "Vi har tagit studenten, fy fan va vi är bra!!"
Och visst, i början, speciellt när alla började skolan igen, så saknade jag det. Jag ville tillbaka igen, och det kan jag även känna fortfarande ibland. Men allt har ordnat sig, jag har jobb, en underbar pojkvän och börjar troligtvis plugga till hösten.
Just nu leker livet!

Han är många många mil från mig just nu, och kommer att vara det i några dagar till. Jag saknar honom redan när vi bara varit ifrån varandra i några timmar, nu ska han vara borta i flera dagar. Jag vet att jag är en tönt men jag kan inte rå för det, jag tycker själv att det är skitjobbigt.
Jag vill bara att han ska komma hem igen..

Det är inte ofta jag går till mitt jobb med ett stort leende, men idag gör jag det. Tack var dig. Jag är det allra bästa som finns, enligt Dig, och det betyder allt.

Man blir så mycket gladare när solen visar sig. Allt känns mycket enklare.
Håller ni inte med?

Jag har alltid undrat hur det känns när det pirrar sådär i magen, som alla pratar om, när han ser dig i ögonen. Hur det känns att vakna bredvid honom man tycker om mer än någon annan. Hur det är att ha någon du kan kalla din, och ha någon som kallar dig för sin. Hur det känns när han säger att du är det finaste som finns, fast du är precis nyvaken och har ruffsigt hår. Jag har alltid undrat hur det känns att vara Två, hur det är att höra ihop. Jag har alltid undrat hur det känns att vara kär, på riktigt.
Jag tror jag vet nu..hur det är att vara kär, på riktigt.

Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Han har ett foto av henne i en bok ovanför sängen. På Henne. Det är inte dom nu, han har mig, jag har honom. Varför en bild på henne? Han kanske inte vet om den..eller har glömt bort att han har den där. Ingen aning. Men jag fick ont i magen när jag såg det. Jag vet hur mycket han tycker om mig. Men tänker han på henne också? Jag vill inte veta...

"Jag är väldigt glad att jag har dig ska du veta"
Ett sms kan förgylla en hel dag.

idag är en sån dag när jag är väldigt glad, fast jag egentligen inte vet varför. eller jo. har varit med honom hela helgen fram tills nu. vi har lagat god mat tillsammans, kollat på film, festat, varit med kompisar, lyssnat på musik, hälsat på släktingar och bara varit.
jag tror att den här sommaren kommer bli något alldeles extra, den första sommaren med dig. och förhoppningsvis långt ifrån den sista.

Varför känns allting mycket mer på nätterna? Jag tänker, tänker, tänker. Jag förstår inte varför. Jag vill bara leva i nuet och vara lyckligast i världen. Är jag det? Det känns som jag är det när jag är med dig. Men på kvällarna, när jag blir själv börjar jag tänka, massor. Jag vill bara att det ska vara vi föralltid, det är allt jag vill.

Jag önskar att jag kunde få veta vad du tänker, exakt vad du tänker. Känner du likadant som jag? Har du samma känslor för mig som jag har för dig? Menar du alla fina orden du säger till mig?
Jag vet ingenting, jag tror jag vet och jag hoppas, hoppas att det är som jag tror..

Ni får hemskt gärna följa mig på bloglovin om ni vill, då klickar ni här
Följ min blogg med bloglovin

Jag var tjejen som inte gjorde så mycket väsen av sig, som folk passerade men inte riktigt la märke till. Jag var den blyga och tysta i klassen. Jag gick inte på fester och gjorde jag det var jag nykter och höll mig med dom jag redan kände.
Jag hade aldrig haft någon pojkvän och jag var rädd, rädd för att bli två. Jag visste inte hur det skulle vara, men sen träffade jag dig. Det varade i lite mer än ett halvår och jag förändrades så. Vårat förhållande var aldig 100procentigt, inte om ni frågar mig. Men frågar ni honom så var det det. Han ville dela resten av livet med mig men jag kände aldrig så. Men av dig och min tid på gymnasiet förändrades jag nått fruktansvärt.
Mitt självförtroende har stärkts nått så ofanligt mycket, jämfört med då. Det är fortfarande inte det starkaste i alla lägen, men hundra gånger bättre mot då. Jag går på fester, träffar nya männsikor och kan oftast vara stolt för den jag är. Men jag ser fortfarande mig själv ibland som den där tjejen som folk inte riktigt lägger märke till, som är "en i mängden". Men jag vet innerst inne att det inte är så, det är snarare tvärt om nu (ni får inte tro att jag försöker skryta eller nåt nu, för det är inte alls så jag menar).
Ett tag efter att vi gjorde slut började jag festa, mycket. Jag mådde helt enkelt inte bra, jag behövde någon. Jag var ute på krogen och nu var jag "hon som alltid fick ragg". Jag trivdes inte med det, jag trivdes inte med att varje gång jag gick ut så hade jag killar efter mig. Men jag träffade några som jag började gilla, vissa sov jag över hos andra blev bara ett "engångsstrul". Och jag hatar det ordet, strul. Men så var det. Mitt gamla jag hade aldrig någonsin gått hem med en okänd kille, aldrig, det fanns inte ens i tankarna. Men jag tror jag letade, jag tror jag behövde Han. Jag behövde någon som ville ha mig, som ville älska mig.
Jag har aldrig varit "förhållandetypen", trodde jag själv. För jag är rädd, så sjukt jäkla rädd för att bli lämnad. Jag har aldrig blivit lämnad, utan jag har lämnat. Det är nog därför, jag vill inte bli lämnad, jag klarar det inte. Mitt hjärta klarar det inte.
Men nu har jag träffat Dig, och det har aldrig någonsin känts såhär bra som det gör mellan oss. Och jag kan inte mer än hoppas på att du också känner så. Du säger att du gör det, och jag litar på dig.
Men jag är så rädd för att det en dag ska ta slut..

Hon : ni planerar giftemål, barn och hela köret va?
Jag : jajjemen!
Han : ja, sju ungar minst!
Jag: ja, minst!
Han (lite mer seriöst): nja, två kanske blir bra?
Jag: ja, det tycker jag också låter lagom
Han : va bra, då är vi överens (ler)

Vi pratar om barn, redan nu. Vi har gjort det flera gånger och han låter så säker. Så säker på att det kommer vara vi. Jag är glad, väldigt glad över att han tror det. Men det skrämmer mig också, tänk om, tänk om det inte blir så..jag vill just nu, men man vet aldrig vad som händer. Just nu skulle jag kunna dö för honom.
Vi. Föralltid. Snälla

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Vi möttes av en slump, och började prata. Vi pratade lite till. Vi gick fram till baren och köpte oss varsin öl. Han stod bakom mig och la armen om mig, med handen på bardisken. Jag tvekade, men jag tog hans hand. Jag hade aldrig förut träffat honom men jag tog hans hand, jag kände att han var nått speciellt. Han greppade min hand med. Vi gick och satte oss. Vi pratade och dansade, hela natten tillsammans. Vi kysstes. Vi tog varandras nr och gick tillsammans i kylan. Hans skjuts stod och väntade men han brydde sig inte. Vi höll varandra i handen och fast det var massa minusgrader så var jag helt varm. Han var ju så himla fin. Till slut fick vi lov att gå åt varsit håll. Jag kom hem, la mig i sängen och var precis påväg att somna. Det plingade till i mobilen..det var från honom. Han skrev att han hade haft den bästa kvällen på länge med mig, sen skrev han godnatt.
Han fortsatte att höra av sig. Vi smsade med varandra varje dag, och skrev godnatt till varandra varje kväll. Men jag förstod inte hur nån så fantastisk människa som honom kunde vilja vara med mig. Jag trodde bara att han lekte med mina känslor. Men det visade sig att det inte var så. Han ville något mer, han ville ha mig. Mig. Det är vi nu, och det har varit det i ett par månader. Fast det känns som det varit det mycket mycket längre. För vi har träffats flera gånger i veckan ända sen första gången vi sågs. Och jag är så lycklig, så lycklig för att jag får vara din!

Lying close to you
feeling your heart beating
And I'm wondering what you're dreaming
Wondering if it's me you're seeing
And then I kiss your eyes
And thank God we're together
I just wanna stay with you in this moment forever
Forever and ever

någon som håller handen lite hårdare. någon som tycker om att leka med mitt hår och som kliar mig på ryggen tills jag somnar. någon som vill ligga ändå lite närmare fast vi redan ligger så nära det bara går. någon som pussar mig på pannan och säger ord som "klart man vill ligga kvar här när man ligger bredvid världens sötaste" när halva dagen har gått och vi fortfarande inte har klivit upp. någon som har ett leende som ingen annan. någon som tittar mig i ögonen och säger "jag vill ju inte att du ska vara ledsen..", och allt känns genast 1000 gånger bättre.

den någon är du.

this is the start of something good

don't you agree?

nu börjar vi.