Jag var tjejen som inte gjorde så mycket väsen av sig, som folk passerade men inte riktigt la märke till. Jag var den blyga och tysta i klassen. Jag gick inte på fester och gjorde jag det var jag nykter och höll mig med dom jag redan kände.
Jag hade aldrig haft någon pojkvän och jag var rädd, rädd för att bli två. Jag visste inte hur det skulle vara, men sen träffade jag dig. Det varade i lite mer än ett halvår och jag förändrades så. Vårat förhållande var aldig 100procentigt, inte om ni frågar mig. Men frågar ni honom så var det det. Han ville dela resten av livet med mig men jag kände aldrig så. Men av dig och min tid på gymnasiet förändrades jag nått fruktansvärt.
Mitt självförtroende har stärkts nått så ofanligt mycket, jämfört med då. Det är fortfarande inte det starkaste i alla lägen, men hundra gånger bättre mot då. Jag går på fester, träffar nya männsikor och kan oftast vara stolt för den jag är. Men jag ser fortfarande mig själv ibland som den där tjejen som folk inte riktigt lägger märke till, som är "en i mängden". Men jag vet innerst inne att det inte är så, det är snarare tvärt om nu (ni får inte tro att jag försöker skryta eller nåt nu, för det är inte alls så jag menar).
Ett tag efter att vi gjorde slut började jag festa, mycket. Jag mådde helt enkelt inte bra, jag behövde någon. Jag var ute på krogen och nu var jag "hon som alltid fick ragg". Jag trivdes inte med det, jag trivdes inte med att varje gång jag gick ut så hade jag killar efter mig. Men jag träffade några som jag började gilla, vissa sov jag över hos andra blev bara ett "engångsstrul". Och jag hatar det ordet, strul. Men så var det. Mitt gamla jag hade aldrig någonsin gått hem med en okänd kille, aldrig, det fanns inte ens i tankarna. Men jag tror jag letade, jag tror jag behövde Han. Jag behövde någon som ville ha mig, som ville älska mig.
Jag har aldrig varit "förhållandetypen", trodde jag själv. För jag är rädd, så sjukt jäkla rädd för att bli lämnad. Jag har aldrig blivit lämnad, utan jag har lämnat. Det är nog därför, jag vill inte bli lämnad, jag klarar det inte. Mitt hjärta klarar det inte.
Men nu har jag träffat Dig, och det har aldrig någonsin känts såhär bra som det gör mellan oss. Och jag kan inte mer än hoppas på att du också känner så. Du säger att du gör det, och jag litar på dig.
Men jag är så rädd för att det en dag ska ta slut..