Förlåt. Jättemycket förlåt, men jag hinner inte blogga just nu. Jag jobbar, är resterande tiden med min älskling och nu ska jag iväg på peace and love. Jag ska inte lova för mycket men jag återkommer nog efter helgen. Puss på er så länge!

Jag älskar så mycket att det gör ont. Och just därför rinner det tårar nerför mina kinder, det blev för mycket på samma gång ikväll...

Jag känner mig så säker, just nu, på att jag vill dela resten av mitt liv med honom. Han kallar mig sin fru och jag kallar honom för min man. Vi, mest han, pratar om att vi ska gifta oss i framtiden. Kollade lite på Victoria och Daniels bröllop i lördags och började drömma lite om hur det skulle vara att gifta sig själv. Han pratar även om barn. Vi brukar skämta om olika namn som vi skulle kunna döpa dom till och en dag när vi pratade sa han att när vi väl får barn så skulle vi döpa dom till nått finare. Och vi ska ha två stycken, för det tycker han är lagom. Ibland låter han så säker, och ibland inte lika säker.
Men det jag vill mest av allt är att aldrig förlora honom, aldrig!

Förlåt för att jag har varit lite frånvarande, men jag har varit upptagen. Jag har haft världens bästa helg med världens bästa människor och en massa kärlek på det.
Vi stod där på dansgolvet, du och jag, och dansade tätt tätt intill varandra när orden "Jag älskar dig ----" kom ur min mun. Dom bara kom, för det var just så jag kände då, att fan va jag älskar honom! Och orden ur hans mun "Jag älskar dig också, väldigt väldigt mycket" träffade rätt i hjärtat. Just då, just där var jag utan att tveka världens lyckligaste.
Men nu nån dag senare ser jag att Hon skrivit till honom, nästan precis den stund vi sa dom där orden till varandra. Det var inget speciellt, bara en helt vanlig fråga. Men jag vill inte, jag vill inte att han ska ha kontakt med henne. Jag tror det kallas svartsjuka, men jag vill verkligen inte! Jag får så ont i magen..

För nästan exakt ett år sen tog jag studenten. Trots att det var minusgrader på morgonen och max 15 grader hela dagen så var det den lyckligaste och bästa dagen i mitt liv.
Jag hade då också haft en helt underbar vecka med min klass. Vi bland annat grillade, spelade brännboll, åt på restaurang och drack alldeles för mycket alkohol. Sån sammanhålning som vi hade den veckan hade vi inte haft någonsin på de tre åren vi gått i samma klass (lite synd).
Jag hade haft ångest för den här veckan länge, väldigt länge. Jag skulle aldrig mer få gå i samma klass som mina underbara vänner, jag skulle aldrig mer ha en skola i ryggen varje dag. Jag var lämnad, lämnad i vuxenvärlden.
Dagen efter den stora dagen vaknade jag upp med ångest igen, som alla hade pratat om, och tänkte "Va fan ska jag göra nu?!"
Men trots det så har jag aldrig någonsin varit så glad som när vi stod på flaket och sjöng "Vi har tagit studenten, fy fan va vi är bra!!"
Och visst, i början, speciellt när alla började skolan igen, så saknade jag det. Jag ville tillbaka igen, och det kan jag även känna fortfarande ibland. Men allt har ordnat sig, jag har jobb, en underbar pojkvän och börjar troligtvis plugga till hösten.
Just nu leker livet!

Han är många många mil från mig just nu, och kommer att vara det i några dagar till. Jag saknar honom redan när vi bara varit ifrån varandra i några timmar, nu ska han vara borta i flera dagar. Jag vet att jag är en tönt men jag kan inte rå för det, jag tycker själv att det är skitjobbigt.
Jag vill bara att han ska komma hem igen..

Det är inte ofta jag går till mitt jobb med ett stort leende, men idag gör jag det. Tack var dig. Jag är det allra bästa som finns, enligt Dig, och det betyder allt.

Man blir så mycket gladare när solen visar sig. Allt känns mycket enklare.
Håller ni inte med?